Man kan inte runka i en bar

Jag vet ju förstås att de allra flesta män bara vill ha sex, det har mamma sagt... Tja, man hoppas ju råka på något intelligent liv ändå, någon som har lite utrymme i hjärnan för annat än bakar och tuttar. En ung man upplyste mig om att 95% av männen på nätet är sexdrivna och gör vad som helst för att få ett tillfälle att hoppa i säng med en kvinna. Hans lösning på problemet var: lär dig att handskas med det. Ja... då en man som påstår sig ha 1000 kg konstböcker hemma nästan omedelbart plockar ut ordet "nakendopp" från min 4000-ords profil så undrar man... Och så undrar man varför de inte håller sig till tidningar och porrsidor... Alla kan väl inte ha så låg IQ att de inte förstår att varje man som avslöjar att han är en äcklig runkare bidrar till att kvinnor har ännu mindre respekt för deras kön. Inte vet jag hur man "handskas" med det. Man undviker att utsätta sig, det är det enda jag kan komma på. Man stänger av datorn och bommar för dörrar och fönster.

En kille beklagade sig över att kvinnor inte förstår hur svårt det är för män på nätet. Han sa, "Jag har nu insett att jag inte kommer att hitta någon på en sådan här sajt. Jag har samma problem här som på krogen". Jag var inte säker på om jag skulle ta den första kommentaren personligt. Den andra kommentaren förstod jag överhuvud taget inte. Klyschan om att män flyttar från krogen till nätet har man ju hört till dödedagar men den egentliga problematiken går mig förbi. Jag trodde i tiderna att män mer än gärna ville skriva brev i stället för att sitta och pimpla öl. Men där hade jag fel, män gillar inte att skriva profiler eller brev till kvinnor. I själv verket förefaller en skrämmande stor procent vara dyslektiska. Kanske problemet är att män inte vill sitta på krogen och bjuda kvinnor på en drink. Jag menar... i jämlikhetens namn. Eller så är det det att man inte kan runka i en bar?

Man tycker ju att intelligenta män skulle förstå vikten av tydlig kommunikation. Man tycker att män skulle vilja visa att de är intelligenta och inte bara tänker på porr. Det enda jag ser är män som är passiv aggressivt defensiva och tydligen vill ha samma rättigheter som kvinnor. Det hela är mer än avigt! Att försöka vända på könsproblematiken känns inte som någon värst intelligent lösning.

Det är skrämmande så många svenska män som spelar svårfångade alldeles som kvinnor förr i tiden, och utövar ett typiskt passiv aggressivt spel genom att låta kvinnan vänta på deras brev. Jag har inte påträffat en enda en som skulle ha visat entusiasm och genast visat att jag var eftertraktansvärd. En kille var alltför upptagen i en hel vecka för att skriva till mig ända till följande måndag, då han plötsligt hade tid att sitta hela dagen och skriva brev som allt mer och mer avslöjade var hans tankar var: på en nudiststrand i Grekland. Man har alltid tid för någonting viktigt. Jaja.

Jag har gett upp nu. Min själsfrände fanns inte i Sverige. Jag menar den man som inte har något emot att jag inte är vanlig, välbärgad och fullt frisk och inte för att det inte spelar någon roll när man har virtuell sex. Jag har deleterat mina profiler och pustar ut. Det är tomt men lugnt. Äntligen. Det är ganska skönt att inte behöva ta ställning till huruvida en kille sitter och runkar i andra ändan eller inte.

Vikten av rak och tydlig kommunikation på nätet

Det står ganska klart för mig att jag verkligen måste lägga nätdejtandet på hyllan. Jag har inte den stamina och hårda hud det kräver. Jag är inte heller en fullt frisk person; p.g.a. mitt ryggproblem är nervsystemet stört så jag har inte mycket till stress tolerans att tala om. Den här bloggen låter kanske mest som en gnällkör men det är viktigt för mig att få uttrycka mina känslor och kanske t.o.m. göra någon uppmärksammad på vissa fenomen i samhället. Män och kvinnor: lär er rak kommunikation!

Jag har kommit fram till att den nordiska jämlikheten mellan könen har lett till en urvattning av könsrollerna som för tillfället är allt annat än positiv. Medan männen fortfarande förtjänar mer än kvinnorna har de ändå börjat dra sig ur den konventionella mansrollen som försörjare och den som bjuder när ett par besöker en restaurang, osv. Jag tycker att kvinnor verkar ha pissat i eget bo då de har uppfostrat pojkar som bara ska vara mjuka och känsliga och tolerera att kvinnan går på som en man. Men vänta! Innan du protesterar så vill jag att du ska veta att jag förstår att det är fråga om ett transitionsskede. Bägge söker nya former för sin samvaro och därtill har vi de andra sexuella inriktningarna och formerna av parförhållanden som kräver sin rätt att existera inom samhällets ramar. När jag tänker på alla gränser som just nu tänjs som gummiband tar det nästan fysiskt ont. Jag vill inte låta som en tråkig pessimist men sanningen att säga tror jag att det kräver större mentala och känslomässiga ansträngningar om en ny balans ska kunna uppnås.

I det följande ger jag ett ungefärligt exempel på en ganska typiskt intetsägande och sorglustig konversation jag hade med en man jag träffade på en svensk dejting sajt. Min avsikt är att visa hur svårt det är att kommunicera med människor som tror att de har sagt sådant som de inte har sagt, vilket enligt min erfarenhet ganska ofta händer just med män. Naturligtvis finns det de som kommunicerar tydligt och klart men ambivalens tycks vara vanligt. Där hjälper det nog att man har en djupare kontakt och ömsesidig förståelse som existerar ovanom om orden... Kanske. Men det vore trevligt om män inte förväntade sig att jag skulle ha telepatiska förmågor.

X: "Hur har du tänkt att man ska få kontakt med dig då du bor i Finland?"

Jag: "Ja, man kan ju skriva lite och sedan tala på Skype, det fungerar ganska bra. Och om det känns rätt så tar jag mig över viken på besök" Jag tyckte frågan var ganska korkad.

X: "Okej, här är min Skype ID. Men jag brukar inte ha Skype öppet eftersom min dator inte orkar med programmet, så jag vet inte hur vi ska göra" Här tänker jag, åj, det var en speciell man som har så svag dator! Och så vill han genast prata...

Jag: "Jag menade nog att man skriver lite först, jag är inte så pigg på att tala med en främmande man på Skype lika lite som på telefon". Det är otroligt många män som tror att man kan tänka sig att göra det och som t.om. kastar mig ett telefon nummer. "Jag skulle önska att svenska män skulle ha lite mer tålamod att låta ett förhållande utveckla sig innan man träffas"

X: "Jag är inte svensk, där gick du i fällan! Inte för att jag är skadeglad men det är lite lustigt..." Jaså jag har gått i fällan, så roligt att höra! tänker jag irriterat. "Jag menade också att man inte genast talar på Skype! Hur som helst så har jag avslutat mitt abonnemang på dejting sajten i förtid" Jaså tänker jag, han verkar inte ivrig på att hitta någon. "Ja, jag är ju inte ute efter att finna någon eftersom jag är rädd att inte hitta henne. Jag har ett långt förhållande med en tvillingsjäl bakom mig" jaså, tänker jag, han vill inte finna en ny. Och det där med att genast deklarera att ens ex var en tvillingsjäl... hm ganska avtändande, faktiskt. "Jo vi har ett företag tillsammans, här är adressen" Åj, de tycks inte ha tagit avstånd från varandra ännu.... "Jag håller förresten också på med konst, men i motsats till dig (antar jag) så är jag inte ute efter att sprida min konst eller sälja den" jaha, tänker jag, han har sett min hemsida men har inga kommentarer... vad trist. Jag vill ju nog ha en partner som ser och uppskattar det jag gör.

Jag: "Nå alltså jag såg ju att ditt namn inte var svenskt men jag hade ingen orsak att anta att du inte var svensk" Jag känner mig ordentligt irriterad nu. "Svenskar och de som bor i Sverige tycks bete sig lika så det är väl ingen skillnad. Angående typ av förhållande så la jag inte märke till att du hade markerat att du inte vill ha ett riktigt förhållande. Men det vill jag ha, och önskar nog att män skulle respektera det. Du verkar ännu vara fast i ditt tidigare förhållande, så jag undrar vad det egentligen är du vill? Och så måste jag nog säga att jag skulle önska att min partner visade intresse för det jag gör"

X: "Du verkar ha extremt förutfattade meningar! Du läser ju in precis vad som helst i det jag säger. Visst vill jag ha ett förhållande, jag anser bara att man måste börja med vänskap och låta det utveckla i lugn och ro. Förhållandet med min ex har jag klarat av för länge sen! Och visst gillade jag din konst men om du inte vill ta emot det så finns det inte mycket jag kan göra åt det! Ditt brev har en väldigt negativ ton så jag avslutar här"

Jaha, jo. Det är tydligen dags att lägga av med försöken att finna en partner via nätet för jag orkar inte själv längre hålla en rar och positiv ton när kommunikationen går åt helvetet.

Konstverk: "Elegi om det eviga dilemmat", handgjort kollage av författaren, copyright 2009

När det eviga dejtandet tar på självförtroendet

Jag hör till dem som tror på att det finns en själsfrände, så jag kan inte riktigt tro att jag skulle hitta någon slumpmässigt genom att exponera mig på lämpliga ställen i verkliga livet eller på internet. Men eftersom jag inte vet hur det skall ske och om det kommer att ske, har jag ändå gett internet en chans under många år i olika omgångar.

När jag var yngre längtade jag redan efter sällskap men jag kände mig inte känslomässigt redo. Sedan när det var dags att öppna hjärtat för en man så råkade jag ut för en mycket olämplig kandidat som krossade mitt hjärta och lämnade mig för att hans städfirma var viktigare än jag. Nå, det var ingen annan skada skedd annat än att detta lämnade mig känslomässigt skadad med sömnlöshet.

Jag repade mig från det brustna hjärtat men hade fortsättningsvis svårt att hitta någon passlig kandidat. Jag tänkte att jag kanske måste dra ner på mina krav, som i och för sig inte alls var orealistiska men som inte riktigt passade in på män i den här världen. Jag ingick därför förhållanden som hade en del positiva aspekter men som inte gav mig just den känslan av djup kontakt och samförstånd som jag så innerligt saknade.

Eftersom jag har en andlig livssyn tänkte jag sedan efter en del betungande strapatser som lärde mig mycket om känslor att det kanske var meningen att jag skulle lära mig att trivas med ensamheten och stärka min kontakt med världsalltet. Jag skulle absolut inte skicka ut signaler som kunde uppfattas som desperata! Alla vet att desperation är ett säkert sätt att inte finna någon. Under mitt liv har jag emellertid varit ensam så mycket att det smakar trä. Trots att jag är konstnär hör jag inte till de där introspektiva människorna som älskar att dra sig undan till sin egen värld. Jag befinner väl mig någonstans i mitten; någon som avskyr att sitta med främmande människor på en strand men som också kan tycka att folkvimlet i en stad är intressant. Det gick inte att forcera en lycklig känsla när jag var för mig själv. Jag saknade att göra allt det som man kan göra i ett förhållande.

Det värsta var att åren gick och jag blev medveten om att jag var tröttare än förut och inte längre såg fräsch ut i ansiktet. När jag åter drog igång dejtandet på internet måste jag få bilder på mig själv och fann det olustigt att se hur många på vilka jag såg skräp ut. Sedan var det den långa raden med besvikelser... På de gratis sajterna fick jag massor med brev som jag tvingades ta ställning till. Visst lärde jag mig urskillning. Ändå kändes det tungt att avfärda sådana som visade intresse för att det inte kändes tillräckligt rätt, och att själv bli avfärdad på reguljär basis. Eller råka ut för känslan av att ha hopp och växande tillit bara för att plötsligt bli ratad eller själv känna att det är bättre att avsluta kontakten. Att känna att man har för höga krav men ändå veta att man har rätt att ha dem hellre än att kompromissa sin egen integritet är inte så lätt. Innerst inne har jag en gnagande känsla av att inte heller duga för någon riktigt trevlig person. Jag tänker mer och mer på alla mina brister och levnadsförhållanden som inte tilltalar dagens kräsna men... självförtroendet börjar svikta när man aldrig får positiv bekräftelse! Jag blir allt osäkrare när jag skriver mina profiler... borde det kanske ändå vara si, kanske så; kanske jag inte ska lämna ut så mycket om mig så fort, men å andra sidan orkar jag inte med alla dem som tror att jag är något jag inte är... hjälp!

Jag var på flera olika sorters sajter eftersom jag är öppen för utlänningar, men till slut började det kännas som att jag inte längre orkade hålla hjärtat öppet för någon. Jag hade ont i magen och en känsla av att få astma. Vad gör man då? Man kan väl knappast dra till sig någon bra person om man inte längre orkar engagera sig känslomässigt så snabbt som folk ofta förväntar sig på internet. Jag antar att jag antingen gör något fel genom att utsätta mig på internet, och att det kanske finns något annat sätt att dra till mig en eventuell själsfrände som jag inte har kommit på (i den här staden är det inte troligt att det kan ske). Jag är ett levande frågetecken??? Snart måste jag backa ur för att detta inte ska ta livet av mig. Kanske skiljer jag mig så mycket från mängden att det helt enkelt inte finns någon som är kompatibel med mig. Jag säger det väl medveten om att hälften av befolkningen är singlar, och att de flesta också har stora problem att finna någon. Med åren blir det inte lättare för många blir blasé, osäkrare på sig själva och kräsnare. Ensamheten gör att man inte längre har så lätt att anpassa sig. Det är viktigt att man finner sätt att ta hand om sig själv så att man inte går känslomässigt ner sig in internet världen!

Den skeva jämlikheten...

Jag har upplevt det som extremt svårt att bli bekant med svenska män. Mitt intryck är att många hänger på dessa sajter men inte egentligen vill finna någon. Det är något jag inte förstår angående dessa mäns sätt att vara kryptiska och ambivalenta (kanske svenska kvinnor är insatta och kommunicerar på samma sätt?), eller så är det fel i mitt eget huvud. Jag är ju tyvärr inte telepatiskt lagd... Är det kanske så att de försöker hålla flera dörrar öppna på en gång, eller att de inte har lösgjort sig från tidigare förhållanden? Det är tråkigt att gång på gång närma sig någon man bara för att bli bemött med någon obestämd "hur mår du" eller "tack för intresset" kommentar som lämnar en i fullständig ovisshet om huruvida de vill utveckla en kontakt eller inte. Och det är inte nödvändigtvis så mycket bättre åt det andra hållet heller. Hur menar de att man ska bli intresserad om de inte alls anstränger sig eller ens ger en komplimang?

Sen är det det där med jämlikhet. Man har ju insett att hövlighet och gott sätt slutade existera när internet uppfanns. Det verkar emellertid som att män har lätt för att ignorera och nobba medan kvinnor gör sig mera besvär med att försöka ge ett artigt nej i skriftlig form och rentav förklara varför de inte är intresserade. Jag initierade själv en diskussion om detta på ett forum och detta var slutsatsen. Det verkar emellertid som om män i andra länder har en viss förståelse för att kvinnor är annorlunda och mer känsliga än män, så om man säger att det inte är så lätt att vara kvinna på internet så möts man med en viss sympati. I Sverige får man däremot höra att kvinnor inte förstår hur jobbigt det är för män. Jag finner detta lite speciellt för män uppvisar sällan några tecken på känslighet utom i alldeles speciella fall. Det är fortfarande kvinnan som är lipsill och jag tror inte att något kommer att ändra det alltför snart. Så jag undrar om inte män i norden har blivit passiv-aggressiva då det inte längre är okej att vara aggressiv?

Jag tycker det är underbart med känsliga män men i mitt tycke är det nog männen själv som får lov att försöka lösa problematiken kring att bejaka en viss känslighet utan att förlora sin manlighet. Det verkar som om könskriget är just det - ett krig. Det har sin grund i föreställningar snarare än den konkreta verkligheten. Att försöka släta ut de biologiska skillnaderna mellan könen förefaller vansinnigt, men inte blir det heller bättre genom att man vädjar till det motsatta könets känslor så att den andra känner sig skyldig på något sätt. Om en man beter sig respektfullt och hövligt gentemot mig som kvinna och inte slafsar med dejtandet så är jag också mer benägen att känna sympati för honom (samt vice versa, förstås). Och jag menar inte att jag ämnar tycka synd om honom. Det är en annan sak.

Finns det olika sorters ärlighet?

Jag träffade en man online som inte ville berätta var han kom ifrån. Jag sa åt honom att det inte är så farligt om han kommer från något land som inte står så högt i kurs, för jag är nog villig att lära känna honom ändå. Min tankegång var den att man försöker vinna den andras förtroende redan från början, men det behöver naturligtvis inte innebära att man på något sätt binder sig att dejta personen i fråga. Samtidigt insåg jag mycket väl att man bör vara lite försiktigt med folk från andra kulturer, så min misstanke om att mannen var från någon chauvinistiskt inställd kultur kändes inte alls trevlig. Hade han genast varit ärlig hade jag tänkt att han kanske är du med sitt ursprung och har undersökt och bearbetat sin kulturella disposition. Min erfarenhet har visat att alla är så djupt programmerade av sin kultur att det kan vara ytterst svårt att inte krocka i ett förhållande. Det är ju redan svårt att leva i harmoni med en person av det andra könet; att dessutom tampas med kulturella skillnader kan vara för problematiskt. Var och en måste överväga om de orkar med sådant. Hur som helst, den här personen tyckte tydligen att han inte hade någon orsak att avslöja var han kom ifrån för att han inte ville att fördomar skulle komma i vägen. Jag tyckte inte att det var så värst smart att undanhålla en så rudimentär grej, för det signalerade ju dels att han inte var särskilt stark i förhållande till sitt ursprung (jag menar att överdriven stolthet kan vara lika illa som en brist på dignitet) samt att han kan dölja många andra fundamentala saker också. Jag gav honom en chans men det hela slutade ganska snabbt med att han inte tyckte jag gav honom positiva känslor. Dels är det inte mitt jobb att ge en annan person positiva känslor, särskilt inte när jag inte själv får något att tugga på. Men den största orsaken till mitt distanserade förhållningssätt var att jag helt enkelt inte vågade lita på personen i fråga trots att han efter mina upprepade protester hade gått med på att berätta mer om sig själv.

Personen jag här har gett som exempel på problem som uppstår i början av en kontakt och som man kanske aldrig kan reparera förstod inte varför man skulle måsta vara så ärlig i början av ett potentiellt förhållande. Jag började fundera på olika scenarier. Jag är själv väldigt ärlig och uppriktig, och undrar ibland om det är så klokt. I vissa profiler har jag eliminerat en del fakta om de problem jag har i livet så att läsarna inte genast ska uppfatta mig som ett problem fält (negativa saker har en underlig tendens att överskugga det positiva!). Jag är ju så mycket mer än svårigheterna och vill ju bli uppskattad för de positiva sidorna och det faktum att jag har bearbetat svåra saker i mitt liv. Samtidigt vill jag inte ödsla min eller någon annans tid. De bekymmer jag har får ju en potentiell partner reda på förr eller senare ändå. Jag har kommit fram till att det är bäst att gå en medelväg.

Jag tycker absolut att man ska vara ärlig om grundläggande fakta i ens liv. Jag tycker andra har rätt att veta var man kommer ifrån, vilken ras man tillhör, osv. Det handlar inte om rasism utan om preferenser. På samma sätt tycker jag att man ska ha foto på sig själv även om man tycker att man är ful. Ansikten säger väldigt mycket om en person. Hur man presenterar sig själv och hurudana drag man har, om man är obes eller mager, osv. Det har inte heller något att göra med ytliga skönhets värderingar. Det handlar bara om en känsla man får. Det kan också vara bra att nämna om man har någon avgörande sjukdom. Alla har rätt att bestämma om de har lust och intresse att ta reda på hurudan människan är bakom dessa fakta. Det är också viktigt att man ger ett tillförlitligt intryck. Hur ska man annars komma igång med kontakten? Få seriösa människor har lust att ödsla sin tid på att skriva meningslösa "hur mår du" brev. Man vill ju komma fram till alla de viktiga bitarna så fort som möjligt. Det vill åtminstone jag.

Snälla Man, tänk efter! ;-)

Det här är menat för dem som inte tar internet dejtande seriöst. Jag har hängt ganska länge på dejtingsajter och har uppmärksammat vissa fenomen som är ganska avtändande för en någorlunda intelligent kvinna. Jag tycker absolut att många av er skulle må bra av att läsa de goda råden om framgångsrikt dejtande som erbjuds på den här sajten! Vid sidan om dem vill jag gärna tillägga följande observationer:

• 
  Eftersom första raden på er profil är det som syns vid en sökning, så kunde det vara bra att göra den unik. Gissa hur många profiler jag förbigår därför att de börjar med "Definitionen på mig är nog: ett kap". Ge mig något att tugga på. Om du skriver till mig, var snäll och gör mig intresserad. En brevväxling som inte kommer bort från "Hur mår du? - Tack jag mår bra" stadiet sållar jag bort så snabbt jag kan (var snäll och snabba på med att berätta vem du VERKLIGEN är!)Jag känner på mig om en person är oärlig. En person påstod sig ha universitets utbildning men talade senare om att han gick på gymnasiet, och ratade mig till slut för att jag var "för djup". Det var tråkigt att jag blivit tillknäppt för att jag var rädd att personen i fråga var kanske var oärlig angående N saker. Så en tillit kunde ju aldrig uppstå.
• En person tyckte att kontakten inte var lukrativ för honom för att jag inte gav honom positiva känslor. Det är faktiskt inte min uppgift att ge en man en massa positiva känslor! Det är väldigt egoistiskt att be om det. Det är inte bara helt fel att förvänta sig det i början av en kontakt, att en man förväntar sig det säger mig också att han bara vill ha något av mig utan att ge något tillbaka. Jämlikhet betyder inte att vissa könsroller på det biologiska planet inte mera finns. Det är fortfarande tändande för en kvinna att få känna sig eftertraktad och att mannen "jobbar" lite på att få henne intresserad.
• Snälla, bjud på dig själv och skriv inte att du berättar om dig själv först när någon kontaktar dig. Det låter otroligt självupptaget. Du är ju bara ett ansikte bland många hundra eller tusen.Låt aldrig en kvinna vänta. Det uppfattas genast som ett spel och till denna dag har jag inte påträffat en enda man med ärliga avsikter som skulle vara nonchalant. Man har alltid tid med det som är viktigt.
• Fortfarande får jag flirtar av unga män som inte har något att komma med och som tydligen inte har läst min profil. Hallååå!

Summa summarum så kan jag med ganska stor säkerhet säga att en man kommer att förbli ensam eller eventuellt få sig en dörrmatta om han inte visar att han är villig att bjuda på sig själv! Vi är många som är utleda på internet dejting men det ska väl inte gå ut över den potentiella partner som kanske befinner sig just precis bakom hörnet!