Jag hör till dem som tror på att det finns en själsfrände, så jag kan inte riktigt tro att jag skulle hitta någon slumpmässigt genom att exponera mig på lämpliga ställen i verkliga livet eller på internet. Men eftersom jag inte vet hur det skall ske och om det kommer att ske, har jag ändå gett internet en chans under många år i olika omgångar.
När jag var yngre längtade jag redan efter sällskap men jag kände mig inte känslomässigt redo. Sedan när det var dags att öppna hjärtat för en man så råkade jag ut för en mycket olämplig kandidat som krossade mitt hjärta och lämnade mig för att hans städfirma var viktigare än jag. Nå, det var ingen annan skada skedd annat än att detta lämnade mig känslomässigt skadad med sömnlöshet.
Jag repade mig från det brustna hjärtat men hade fortsättningsvis svårt att hitta någon passlig kandidat. Jag tänkte att jag kanske måste dra ner på mina krav, som i och för sig inte alls var orealistiska men som inte riktigt passade in på män i den här världen. Jag ingick därför förhållanden som hade en del positiva aspekter men som inte gav mig just den känslan av djup kontakt och samförstånd som jag så innerligt saknade.
Eftersom jag har en andlig livssyn tänkte jag sedan efter en del betungande strapatser som lärde mig mycket om känslor att det kanske var meningen att jag skulle lära mig att trivas med ensamheten och stärka min kontakt med världsalltet. Jag skulle absolut inte skicka ut signaler som kunde uppfattas som desperata! Alla vet att desperation är ett säkert sätt att inte finna någon. Under mitt liv har jag emellertid varit ensam så mycket att det smakar trä. Trots att jag är konstnär hör jag inte till de där introspektiva människorna som älskar att dra sig undan till sin egen värld. Jag befinner väl mig någonstans i mitten; någon som avskyr att sitta med främmande människor på en strand men som också kan tycka att folkvimlet i en stad är intressant. Det gick inte att forcera en lycklig känsla när jag var för mig själv. Jag saknade att göra allt det som man kan göra i ett förhållande.
Det värsta var att åren gick och jag blev medveten om att jag var tröttare än förut och inte längre såg fräsch ut i ansiktet. När jag åter drog igång dejtandet på internet måste jag få bilder på mig själv och fann det olustigt att se hur många på vilka jag såg skräp ut. Sedan var det den långa raden med besvikelser... På de gratis sajterna fick jag massor med brev som jag tvingades ta ställning till. Visst lärde jag mig urskillning. Ändå kändes det tungt att avfärda sådana som visade intresse för att det inte kändes tillräckligt rätt, och att själv bli avfärdad på reguljär basis. Eller råka ut för känslan av att ha hopp och växande tillit bara för att plötsligt bli ratad eller själv känna att det är bättre att avsluta kontakten. Att känna att man har för höga krav men ändå veta att man har rätt att ha dem hellre än att kompromissa sin egen integritet är inte så lätt. Innerst inne har jag en gnagande känsla av att inte heller duga för någon riktigt trevlig person. Jag tänker mer och mer på alla mina brister och levnadsförhållanden som inte tilltalar dagens kräsna men... självförtroendet börjar svikta när man aldrig får positiv bekräftelse! Jag blir allt osäkrare när jag skriver mina profiler... borde det kanske ändå vara si, kanske så; kanske jag inte ska lämna ut så mycket om mig så fort, men å andra sidan orkar jag inte med alla dem som tror att jag är något jag inte är... hjälp!
Jag var på flera olika sorters sajter eftersom jag är öppen för utlänningar, men till slut började det kännas som att jag inte längre orkade hålla hjärtat öppet för någon. Jag hade ont i magen och en känsla av att få astma. Vad gör man då? Man kan väl knappast dra till sig någon bra person om man inte längre orkar engagera sig känslomässigt så snabbt som folk ofta förväntar sig på internet. Jag antar att jag antingen gör något fel genom att utsätta mig på internet, och att det kanske finns något annat sätt att dra till mig en eventuell själsfrände som jag inte har kommit på (i den här staden är det inte troligt att det kan ske). Jag är ett levande frågetecken??? Snart måste jag backa ur för att detta inte ska ta livet av mig. Kanske skiljer jag mig så mycket från mängden att det helt enkelt inte finns någon som är kompatibel med mig. Jag säger det väl medveten om att hälften av befolkningen är singlar, och att de flesta också har stora problem att finna någon. Med åren blir det inte lättare för många blir blasé, osäkrare på sig själva och kräsnare. Ensamheten gör att man inte längre har så lätt att anpassa sig. Det är viktigt att man finner sätt att ta hand om sig själv så att man inte går känslomässigt ner sig in internet världen!
No comments:
Post a Comment