Jag har upplevt det som extremt svårt att bli bekant med svenska män. Mitt intryck är att många hänger på dessa sajter men inte egentligen vill finna någon. Det är något jag inte förstår angående dessa mäns sätt att vara kryptiska och ambivalenta (kanske svenska kvinnor är insatta och kommunicerar på samma sätt?), eller så är det fel i mitt eget huvud. Jag är ju tyvärr inte telepatiskt lagd... Är det kanske så att de försöker hålla flera dörrar öppna på en gång, eller att de inte har lösgjort sig från tidigare förhållanden? Det är tråkigt att gång på gång närma sig någon man bara för att bli bemött med någon obestämd "hur mår du" eller "tack för intresset" kommentar som lämnar en i fullständig ovisshet om huruvida de vill utveckla en kontakt eller inte. Och det är inte nödvändigtvis så mycket bättre åt det andra hållet heller. Hur menar de att man ska bli intresserad om de inte alls anstränger sig eller ens ger en komplimang?
Sen är det det där med jämlikhet. Man har ju insett att hövlighet och gott sätt slutade existera när internet uppfanns. Det verkar emellertid som att män har lätt för att ignorera och nobba medan kvinnor gör sig mera besvär med att försöka ge ett artigt nej i skriftlig form och rentav förklara varför de inte är intresserade. Jag initierade själv en diskussion om detta på ett forum och detta var slutsatsen. Det verkar emellertid som om män i andra länder har en viss förståelse för att kvinnor är annorlunda och mer känsliga än män, så om man säger att det inte är så lätt att vara kvinna på internet så möts man med en viss sympati. I Sverige får man däremot höra att kvinnor inte förstår hur jobbigt det är för män. Jag finner detta lite speciellt för män uppvisar sällan några tecken på känslighet utom i alldeles speciella fall. Det är fortfarande kvinnan som är lipsill och jag tror inte att något kommer att ändra det alltför snart. Så jag undrar om inte män i norden har blivit passiv-aggressiva då det inte längre är okej att vara aggressiv?
Jag tycker det är underbart med känsliga män men i mitt tycke är det nog männen själv som får lov att försöka lösa problematiken kring att bejaka en viss känslighet utan att förlora sin manlighet. Det verkar som om könskriget är just det - ett krig. Det har sin grund i föreställningar snarare än den konkreta verkligheten. Att försöka släta ut de biologiska skillnaderna mellan könen förefaller vansinnigt, men inte blir det heller bättre genom att man vädjar till det motsatta könets känslor så att den andra känner sig skyldig på något sätt. Om en man beter sig respektfullt och hövligt gentemot mig som kvinna och inte slafsar med dejtandet så är jag också mer benägen att känna sympati för honom (samt vice versa, förstås). Och jag menar inte att jag ämnar tycka synd om honom. Det är en annan sak.
No comments:
Post a Comment