Jag träffade en man online som inte ville berätta var han kom ifrån. Jag sa åt honom att det inte är så farligt om han kommer från något land som inte står så högt i kurs, för jag är nog villig att lära känna honom ändå. Min tankegång var den att man försöker vinna den andras förtroende redan från början, men det behöver naturligtvis inte innebära att man på något sätt binder sig att dejta personen i fråga. Samtidigt insåg jag mycket väl att man bör vara lite försiktigt med folk från andra kulturer, så min misstanke om att mannen var från någon chauvinistiskt inställd kultur kändes inte alls trevlig. Hade han genast varit ärlig hade jag tänkt att han kanske är du med sitt ursprung och har undersökt och bearbetat sin kulturella disposition. Min erfarenhet har visat att alla är så djupt programmerade av sin kultur att det kan vara ytterst svårt att inte krocka i ett förhållande. Det är ju redan svårt att leva i harmoni med en person av det andra könet; att dessutom tampas med kulturella skillnader kan vara för problematiskt. Var och en måste överväga om de orkar med sådant. Hur som helst, den här personen tyckte tydligen att han inte hade någon orsak att avslöja var han kom ifrån för att han inte ville att fördomar skulle komma i vägen. Jag tyckte inte att det var så värst smart att undanhålla en så rudimentär grej, för det signalerade ju dels att han inte var särskilt stark i förhållande till sitt ursprung (jag menar att överdriven stolthet kan vara lika illa som en brist på dignitet) samt att han kan dölja många andra fundamentala saker också. Jag gav honom en chans men det hela slutade ganska snabbt med att han inte tyckte jag gav honom positiva känslor. Dels är det inte mitt jobb att ge en annan person positiva känslor, särskilt inte när jag inte själv får något att tugga på. Men den största orsaken till mitt distanserade förhållningssätt var att jag helt enkelt inte vågade lita på personen i fråga trots att han efter mina upprepade protester hade gått med på att berätta mer om sig själv.
Personen jag här har gett som exempel på problem som uppstår i början av en kontakt och som man kanske aldrig kan reparera förstod inte varför man skulle måsta vara så ärlig i början av ett potentiellt förhållande. Jag började fundera på olika scenarier. Jag är själv väldigt ärlig och uppriktig, och undrar ibland om det är så klokt. I vissa profiler har jag eliminerat en del fakta om de problem jag har i livet så att läsarna inte genast ska uppfatta mig som ett problem fält (negativa saker har en underlig tendens att överskugga det positiva!). Jag är ju så mycket mer än svårigheterna och vill ju bli uppskattad för de positiva sidorna och det faktum att jag har bearbetat svåra saker i mitt liv. Samtidigt vill jag inte ödsla min eller någon annans tid. De bekymmer jag har får ju en potentiell partner reda på förr eller senare ändå. Jag har kommit fram till att det är bäst att gå en medelväg.
Jag tycker absolut att man ska vara ärlig om grundläggande fakta i ens liv. Jag tycker andra har rätt att veta var man kommer ifrån, vilken ras man tillhör, osv. Det handlar inte om rasism utan om preferenser. På samma sätt tycker jag att man ska ha foto på sig själv även om man tycker att man är ful. Ansikten säger väldigt mycket om en person. Hur man presenterar sig själv och hurudana drag man har, om man är obes eller mager, osv. Det har inte heller något att göra med ytliga skönhets värderingar. Det handlar bara om en känsla man får. Det kan också vara bra att nämna om man har någon avgörande sjukdom. Alla har rätt att bestämma om de har lust och intresse att ta reda på hurudan människan är bakom dessa fakta. Det är också viktigt att man ger ett tillförlitligt intryck. Hur ska man annars komma igång med kontakten? Få seriösa människor har lust att ödsla sin tid på att skriva meningslösa "hur mår du" brev. Man vill ju komma fram till alla de viktiga bitarna så fort som möjligt. Det vill åtminstone jag.
No comments:
Post a Comment